Hej hopp alla! 😊 Nu var det ett tag sen ni hörde något ifrån mig och sist hade jag precis landat hemma efter grymma veckor i Skåne och hos Jan Brink. Är fortfarande helt excited över min vistelse där och det kommer förmodligen ta ett tag innan jag hinner smälta den upplevelsen som verkligen är något SÅHÄR stort för mig. Och jag känner mig så glad och nöjd över mig själv, över att ha vågat ta första steget ut för att upptäcka, se mig omkring i världen och få bilda mig en egen uppfattning om hur vardagen hos frontfigur som Jan ser ut i det verkliga livet, bakom mediavärlden. För om jag ska vara ärlig, att trots att jag varit helt säker på min sak att jag ville till Jan och Tullstorp under min praktik (har alltid varit en dröm och såg min chans i nian i samband med mitt gymnasieval 😋) och det har alltid varit en motivationboost i både stallet och för studierna, så har tankarna om vad jag egentligen gav mig in på har slagit mig flera flera gånger sen samtalet då jag varmt välkomnades dit i 3 veckor. För bilden jag fått av Jan efter att ha följt honom via TV, tidningar, intervjuer, videoklipp etc är den otroligt strikta perfektionisten. Väldigt driven och skicklig inom sitt område men som kanske dessvärre har svårt att se utanför ramen och acceptera snesteg av en ovan praktikant... Det är bilden media målat upp för mig. Men, allt är ju en tolkning man gör och varje gång osäkerheten kröp sig på frågade jag mig själv, vad har jag att förlora, egentligen? Nyfikenheten och viljan att få upptäcka livsstilen hos en elitryttare, dessutom min stora förebild sen långt tilbaka, var mycket mycket större än funderingarna kring hur väl jag skulle kunna passa in och vara till hjälp väl på plats. Och, såhär efteråt hade jag, personligen, inte kunnat fått mer inspirerade och lärorika praktikveckor! Och dessutom kan jag stryka många av mina skeva uppfattning av Jan och team Brink. 

 

Jan verkar vara otroligt driven han i det han tar sig ann och verkligen lever dressyrsporten. Att han är perfektionist går heller inte att gå miste om, verkligen inte. Gården är toppskick och sadelkammaren skiner mer än vad mitt egna rum gör. Hela anläggningen bara utrstrålar passion för den här sporten och hästarna, det är magiskt och så inspirerande! Att höra historian bakom tullstorp, som från början bara var en ladugård, om jag inte missminner mig, till att idag står det där en helt fantastisk anläggning, där varje byggnad och dess detaljer går i stil är så facinerande. Allt ifrån ridhus och stallar till kontor, spa och bar. Stället där till och med toalettbesöken är en upplevese... SÅ himla fint är det! Och allt detta har han på egen hand konstruerat och inrett. Det är W-O-W! 😍

 

Men vid sidan av just dressyrsatsningen så var det långt ifrån vad jag hade kunnat tro. Allt var så familjärt, alla var väldigt måna om varandra och inte minst Jan om sin personal. Sån gemenskap. Liksom, att som praktikant nästan se Jan som sin extrapappa och hästskötarna som sina systrar måste vara ett gott tecken på just detta?Trivselfaktorn var minst sagt skyhög! Och som jag sa tidigare, jag hade ju inte direkt haft något emot att ha Tullstorp som mitt tredje hem... 😉 Minnena av denna resa kommer jag leva på länge alltså, så himla ballt! Oslagbara veckor! 

  

Men nuså, är jag tillbaka i vardagen och skolan har dragit igång! Jag ska ha utvecklingssamtal med min tränare nu ikväll så då ska vi planera lite angående upplägget för mig denhär terminen och jag ska klarogöra mina målsättningar med det här året. Spännande! Är verkligen så pepp på att fortsätta jobba för mina målsättningar och lära mig allt jag kan, inte minst nu efter praktiken! Och jag vet en till som är minst lika taggad! Remmie är nog uppe och piafferar bland rosa moln nu när hårtträningen kör igång som vanligt och går då runt med hjärtögon dagarna långa i glädjen av att vara här igen. Den ponny alltså, han lever då för träningen han! Sköningen. Mer tacksam ponny för denna utbildning är det nog svårt att hitta. Helt suverän!