2. Den här gången tänkte jag vi skulle hoppa tillbaka i tiden några år, tillbaka till när jag var liten och hästarna ännu inte blivit en del av mig. Jag var nog runt en 4 - 5 års ålder skulle jag gissa, mormor var på besök och frågade spontant vad jag ville bli när jag blev stor. Ingen fråga man kanske förväntas ha svar på i den åldern men, på något sätt har jag alltid varit den som haft en plan för framtiden och jag minns att jag, utan att tveka en sekund, beslutsamt svarade: "Jag ska bli gocatföjaje ja mommo!". 

 

Som sagt, detta var innan det stora hästinteresset tog fart och där och då fanns det inte på världskartan att jag skulle bli ryttare. Verkligen inte. Jag gillade hästar, det gjorde jag och var ofta med och hjälpte mamma i stallet med att skura hinkar, fixa foder, borsta och sånt där, men ridning var inget som lockade så värst mycket. Men gocartdrömmarna, dem höll i sig väldigt länge faktiskt och det var bara det som gällde. Egentligen vet jag inte riktigt varför, eller vad som fick mig att fatta tycke för rallysporten men förmodligen såg jag något riktigt ballt i det. Sen var det bara så att det skulle jag bli. Något annat fanns inte.

 

Idag är jag ju dock ingen gocartförare och har heller inga planer på att bli, men jag ser ofta tillbaka på mig som liten skit och facineras över hur säker jag var i mig själv. I allt. Den självsäkerheten, tuffheten jag hade inför livet, Det är något jag kan se upp till än idag. Där och då fanns det ingen som kunde tycka och tänka något som skulle få mig på andra tankar. Jag tog liksom ingen som hellst hänsyn till om någon i släkten satt med besviken blick och tyckte något annat vid andra sidan bordet och struntade totalt i om normerna talade för att detta inte var något för tjejer. För jag hade bestämt mig att gocartförare, det skulle jag minsann bli på ett eller annat sätt! 

 

Nu kan jag inte göra annat än att lee när jag tänker på det. "Jag ska bli gocatföjaje ja mommo!". - Alicia 4 år. Haha.

2. Den här gången tänkte jag vi skulle hoppa tillbaka i tiden några år, tillbaka till när jag var liten och hästarna ännu inte blivit en del av mig. Jag var nog runt en 4 - 5 års ålder skulle jag gissa, mormor var på besök och frågade spontant vad jag ville bli när jag blev stor. Ingen fråga man kanske förväntas ha svar på i den åldern men, på något sätt har jag alltid varit den som haft en plan för framtiden och jag minns att jag, utan att tveka en sekund, beslutsamt svarade: "Jag ska bli gocatföjaje ja mommo!". 

 

Som sagt, detta var innan det stora hästinteresset tog fart och där och då fanns det inte på världskartan att jag skulle bli ryttare. Verkligen inte. Jag gillade hästar, det gjorde jag och var ofta med och hjälpte mamma i stallet med att skura hinkar, fixa foder, borsta och sånt där, men ridning var inget som lockade så värst mycket. Men gocartdrömmarna, dem höll i sig väldigt länge faktiskt och det var bara det som gällde. Egentligen vet jag inte riktigt varför, eller vad som fick mig att fatta tycke för rallysporten men förmodligen såg jag något riktigt ballt i det. Sen var det bara så att det skulle jag bli. Något annat fanns inte.

 

Idag är jag ju dock ingen gocartförare och har heller inga planer på att bli, men jag ser ofta tillbaka på mig som liten skit och facineras över hur säker jag var i mig själv. I allt. Den självsäkerheten, tuffheten jag hade inför livet, Det är något jag kan se upp till än idag. Där och då fanns det ingen som kunde tycka och tänka något som skulle få mig på andra tankar. Jag tog liksom ingen som hellst hänsyn till om någon i släkten satt med besviken blick och tyckte något annat vid andra sidan bordet och struntade totalt i om normerna talade för att detta inte var något för tjejer. För jag hade bestämt mig att gocartförare, det skulle jag minsann bli på ett eller annat sätt! 

 

Nu kan jag inte göra annat än att lee när jag tänker på det. "Jag ska bli gocatföjaje ja mommo!". - Alicia 4 år. Haha.