1. Jag är fruktansvärt envis och har alltid varit. Enda sedan mitt första andetag på jorden har min envishet speglat mig i allt jag gjort. Ville jag något väldigt mycket gav jag mig aldrig förens jag nådde mitt mål - och så är det än idag. Jag gillar att klara av saker på egen hand och gör jag inte det så ser jag till att lära mig. När jag ägde min första ponny hade jag ridit bara några månader på ridskola och skulle bli hoppryttare! Så var det bara. Jag var väl dock inte speciellt skicklig i sadeln, men hoppryttare, det skulle jag bli! Och ja, en termin på ridskola sen blev det hoppspecial-gruppen med stortjejerna, haha. Jag i ett nötskal.  

 

Likaså var det när jag insåg att min ponny skulle behöva en mer erfaren ryttare på ryggen ibland för att komplitera min ridning, arbeta honom i form för att träna hållbart och skonsamt, något vi alltid varit måna om med alla våra hästar. Och som liten, med en halv termin på ridskola i bagaget, var jag kanske en aning grön (läs mycket) och inkompitent för att kunna rida min ponny i balans och korrekt form. Jag menar, vem rider sin häst i form första gångerna? Därför var planen att någon gång emellanåt ha någon "duktig" ryttare som kunde rida igenom min ponny mer ordentligt. Men, tänk er själv, hur många skulle vilja låna ut sin nya ponny till någon annan liksom? Som 10-åring? - I alla fall inte en trångsynt liten tjej som jag, som ville klara allting själv! Jag minns att jag tänkte, inte fan (haha, hade dessutom lärt mig min första svordom) ska någon annan få rida MIN ponny. Aldrig. 

 

Jag hade lovat mig göra allt i min makt för den ponnyn så behövde han ridas i balans skulle jag minsann lära mig. Det tog mig terminen ut, sen började jag hålla ihop det i skritten och jag var såå stolt. Och vips, dröjde det inte länge förens han började söka sig nedåt framåt i samtliga gångarter. Synd för den påtänkta medryttaren att hon gick miste om chansen att få sitta upp på en underbar ponny, men jag var gla` och stolt över mig själv! Ett ypperligt tecken på en envis liten tjej med målbilden klar framför sig! Och jag tror att det är just att jag varit den jag är som tagit mig så långt idag (i mina ögon)!

 

Men, det har också haft sina nackdelar. Ni vet, ett mynt har ju alltid två sidor som kan ses mer eller mindre bra. Det finns en baksida med att vara otroligt envis också och det märker jag på mig själv, framförallt, i svårigheterna att acceptera motgångar. Jag vet mycket väl att jag kommer stöta på motgång ett antal gånger på vägen mot mina mål, men att acceptera när det väl händer, att se sig själv inte nå enda fram, stupa på mållinjen och gå miste om möjligheter, det kan istället vara riktigt tufft att bara skaka det av sig och gå vidare som ingenting, tycker jag. Ibland är jag typ för envis för att acceptera att inte varje tillfälle i sadeln kan ge konkret utveckling, eller att jag inte uppnåde mina mål på förra tävlingen... Inget jag djupt gräver ner mig i, men nog stör det mig, faktiskt. Fast å andra sidan tror jag just det är en bidragande faktor till att jag hela tiden, vid varje mindre lyckad prestation, vill ha revansch och därmed når framåt i längden. 

 

Idag har jag lärt mig oerhört mycket tack vare min envishet men, som så mycket annat, gäller det att jobba för att hitta till ett mellanläge som är lagom. Lagom är bäst, även när det gäller att vara envis och ha otroligt mycket vilja. 

 

1. Jag är fruktansvärt envis och har alltid varit. Enda sedan mitt första andetag på jorden har min envishet speglat mig i allt jag gjort. Ville jag något väldigt mycket gav jag mig aldrig förens jag nådde mitt mål - och så är det än idag. Jag gillar att klara av saker på egen hand och gör jag inte det så ser jag till att lära mig. När jag ägde min första ponny hade jag ridit bara några månader på ridskola och skulle bli hoppryttare! Så var det bara. Jag var väl dock inte speciellt skicklig i sadeln, men hoppryttare, det skulle jag bli! Och ja, en termin på ridskola sen blev det hoppspecial-gruppen med stortjejerna, haha. Jag i ett nötskal.  

 

Likaså var det när jag insåg att min ponny skulle behöva en mer erfaren ryttare på ryggen ibland för att komplitera min ridning, arbeta honom i form för att träna hållbart och skonsamt, något vi alltid varit måna om med alla våra hästar. Och som liten, med en halv termin på ridskola i bagaget, var jag kanske en aning grön (läs mycket) och inkompitent för att kunna rida min ponny i balans och korrekt form. Jag menar, vem rider sin häst i form första gångerna? Därför var planen att någon gång emellanåt ha någon "duktig" ryttare som kunde rida igenom min ponny mer ordentligt. Men, tänk er själv, hur många skulle vilja låna ut sin nya ponny till någon annan liksom? Som 10-åring? - I alla fall inte en trångsynt liten tjej som jag, som ville klara allting själv! Jag minns att jag tänkte, inte fan (haha, hade dessutom lärt mig min första svordom) ska någon annan få rida MIN ponny. Aldrig. 

 

Jag hade lovat mig göra allt i min makt för den ponnyn så behövde han ridas i balans skulle jag minsann lära mig. Det tog mig terminen ut, sen började jag hålla ihop det i skritten och jag var såå stolt. Och vips, dröjde det inte länge förens han började söka sig nedåt framåt i samtliga gångarter. Synd för den påtänkta medryttaren att hon gick miste om chansen att få sitta upp på en underbar ponny, men jag var gla` och stolt över mig själv! Ett ypperligt tecken på en envis liten tjej med målbilden klar framför sig! Och jag tror att det är just att jag varit den jag är som tagit mig så långt idag (i mina ögon)!

 

Men, det har också haft sina nackdelar. Ni vet, ett mynt har ju alltid två sidor som kan ses mer eller mindre bra. Det finns en baksida med att vara otroligt envis också och det märker jag på mig själv, framförallt, i svårigheterna att acceptera motgångar. Jag vet mycket väl att jag kommer stöta på motgång ett antal gånger på vägen mot mina mål, men att acceptera när det väl händer, att se sig själv inte nå enda fram, stupa på mållinjen och gå miste om möjligheter, det kan istället vara riktigt tufft att bara skaka det av sig och gå vidare som ingenting, tycker jag. Ibland är jag typ för envis för att acceptera att inte varje tillfälle i sadeln kan ge konkret utveckling, eller att jag inte uppnåde mina mål på förra tävlingen... Inget jag djupt gräver ner mig i, men nog stör det mig, faktiskt. Fast å andra sidan tror jag just det är en bidragande faktor till att jag hela tiden, vid varje mindre lyckad prestation, vill ha revansch och därmed når framåt i längden. 

 

Idag har jag lärt mig oerhört mycket tack vare min envishet men, som så mycket annat, gäller det att jobba för att hitta till ett mellanläge som är lagom. Lagom är bäst, även när det gäller att vara envis och ha otroligt mycket vilja.