Jag poängterar ju ganska ofta hur viktigt jag tycker det är att vara ett team ihop med sin häst. Ni vet, "Ensam är stark och tillsammans oslagbara." Det är något som stämmer in så himla bra, för har man inte hästen med på noterna och man jobbar mot samma slutdestination kan det här med ridning bli allt svårare än vad det redan är. Dessutom, att vara ett team ihop med sin häst, vara ett ekipage och bli ett med varandra är en oslagbart härlig känsla.
Denna vecka har Remmie och jag klickat ordentligt med varandra och vi tillsammans har utvecklat en fantastisk ridkänlsa. Vi har leverat i vår lilla bubbla, där värmen och glädjen för varandra och det vi gör har fått oss att dansa fram, även under joggingpassen där vi kravlöst jobbat i den låga formen. Han har legat i riktigt fint mellan hand och skänkel, med en ärlig bjudning och där jag ridit utifrån inpulsiv inverkan och mjukhet.
Alltså, den känsla vi haft under passen den här veckan kommer jag leva på länge. Han är känts så mjuk och fin och jag har verkligen varit med honom i hans rörelser. Att sedan få all positiv peppning av Nina som ser att jag nu har börjat landat i det hon sagt och när som helst kommer hitta "nyckeln" i det vi håller på med är så roligt!
Bästa vi.
SÅ glad och tacksam över denna kille. Min finaste Remmie.
Foto: Tina Sperring
Jag poängterar ju ganska ofta hur viktigt jag tycker det är att vara ett team ihop med sin häst. Ni vet, "Ensam är stark och tillsammans oslagbara." Det är något som stämmer in så himla bra, för har man inte hästen med på noterna och man jobbar mot samma slutdestination kan det här med ridning bli allt svårare än vad det redan är. Dessutom, att vara ett team ihop med sin häst, vara ett ekipage och bli ett med varandra är en oslagbart härlig känsla.
Denna vecka har Remmie och jag klickat ordentligt med varandra och vi tillsammans har utvecklat en fantastisk ridkänlsa. Vi har leverat i vår lilla bubbla, där värmen och glädjen för varandra och det vi gör har fått oss att dansa fram, även under joggingpassen där vi kravlöst jobbat i den låga formen. Han har legat i riktigt fint mellan hand och skänkel, med en ärlig bjudning och där jag ridit utifrån inpulsiv inverkan och mjukhet.
Alltså, den känsla vi haft under passen den här veckan kommer jag leva på länge. Han är känts så mjuk och fin och jag har verkligen varit med honom i hans rörelser. Att sedan få all positiv peppning av Nina som ser att jag nu har börjat landat i det hon sagt och när som helst kommer hitta "nyckeln" i det vi håller på med är så roligt!
Bästa vi.
SÅ glad och tacksam över denna kille. Min finaste Remmie.
Foto: Tina Sperring