Imorse slog tanken mig ännu en gång vilken otrolig drömvärld jag lever i och att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över, små som stora saker. Att kunna vakna utsövd halv sex en onsdagsmorgon, gå iväg till stallet, göra iordning min alldeles egna, helt underbara ponny för att en halvtimme senare sitta till häst och kämpa för mina drömmar, med mina föräldrars fulla support hemifrån. Det är nästan oförskämt lyxigt, lite för bra för att vara sant, egentligen. 

 

Jag tror, att dagar då man lätt fastnar i ett ältande av exempelvis en dålig prestation, trånande efter vad man inte har eller grubbel när livet känns allmänt tugnt är det viktigt att istället minnas allt man faktiskt har att vara tacksam över och glädjas åt det. För en dag kan det vara för sent, och att då ha ägna tid till analysering, grubbel och trånande känns så ovärt när man istället kunnat tagit vara på vad som faktiskt betyder något. Jag kommer på mig själv när jag själv analyserar över mindre väl genomförda prestationer att det faktiskt inte är hela världen och detta bör inte få blockera mina tankebanor mer än att jag blir medveten om vad jag kan utveckla och förbättra. För hur du presterade under gårdagens pass spelar egentligen ingen större roll dagen efter, mer än att man ska försöka göra det bättre. 

 

Världen är tuff och desto viktigare att leva i nuet och se med hjärtformade ögon på allt vi har att uppskatta och känna tacksam över här i livet. Som sagt, en dag kan det vara för sent... och det finns ingen värre känsla än ångerfylld ångest vid dem ögonblicken. Ta vara på dina möjligheter medans du kan!

Imorse slog tanken mig ännu en gång vilken otrolig drömvärld jag lever i och att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över, små som stora saker. Att kunna vakna utsövd halv sex en onsdagsmorgon, gå iväg till stallet, göra iordning min alldeles egna, helt underbara ponny för att en halvtimme senare sitta till häst och kämpa för mina drömmar, med mina föräldrars fulla support hemifrån. Det är nästan oförskämt lyxigt, lite för bra för att vara sant, egentligen. 

 

Jag tror, att dagar då man lätt fastnar i ett ältande av exempelvis en dålig prestation, trånande efter vad man inte har eller grubbel när livet känns allmänt tugnt är det viktigt att istället minnas allt man faktiskt har att vara tacksam över och glädjas åt det. För en dag kan det vara för sent, och att då ha ägna tid till analysering, grubbel och trånande känns så ovärt när man istället kunnat tagit vara på vad som faktiskt betyder något. Jag kommer på mig själv när jag själv analyserar över mindre väl genomförda prestationer att det faktiskt inte är hela världen och detta bör inte få blockera mina tankebanor mer än att jag blir medveten om vad jag kan utveckla och förbättra. För hur du presterade under gårdagens pass spelar egentligen ingen större roll dagen efter, mer än att man ska försöka göra det bättre. 

 

Världen är tuff och desto viktigare att leva i nuet och se med hjärtformade ögon på allt vi har att uppskatta och känna tacksam över här i livet. Som sagt, en dag kan det vara för sent... och det finns ingen värre känsla än ångerfylld ångest vid dem ögonblicken. Ta vara på dina möjligheter medans du kan!