Stelfrusen att jag skakar, men fylld till toppen med inspiration, har jag nu landat hemma i lägenheten efter en heldag i stallet, flera timmar på läktaren och iaktagelse utav träningarna för Anorld Assarsson samt fotografering ihop med Tina. 

 

Alltså, idag när jag satt där på läktaren, lyssnade, iaktog och analyserade saknade jag plötsligt hopptiden så otroligt mycket. All power, den sprudlande känslan och otroliga atmosfären. Även om hjärtat idag bultar för dressyren, är jag så glad och framför allt stolt över mig själv över att vara modig nog och utmana min rädsla och dessutom bestämt mig för att innan studenten övervunnit osäkerheten i hoppningen. För mig, är det ett stort mål, men fullt möjligt. Det är underbart att kunna vända sin rädslor till inspirationskällor och numera ha målsättningar att jobba för. Och efter ikväll är jag ännu mer taggad!  

 

Som elev på sidan av gillade jag verkligen Anorld sätt att träna sina elever. Han lade fram svårigheterna på ett så enkelt sätt som att rulla på tre hinder, högst 50-60  stående i följd på en rak linje och där verkligen fokusera på mer än att bara "överleva" övningen utan också rida den, från första till sista steget. Det visade så tydligt prov på hur mycket dressyrarbetet betyder och speglar sig sedan i hoppningen, det går inte att ta miste på att en bra grund att bygga vidare på är en avgörande del i varje ryttares hoppkarriär.

 

Med en positiv och peppande attityd med ett öppet sinne om att allt är möjligt tipsade han och lotsade många ekipage till fina prestationer. Nu har även jag flera tips att ta med mig inför veckan att jobba vidare på ihop med Remmie och skolhästarna.

 

Imorgon väntar ännu en härlig dag, ihop med de fyrbenta. Under förmiddagen är det dags igen att inta läktarplats och fortsätta suga åt sig tips och råd. Senare ska Remmie tas om hand och få min fulla uppmärksamhet och kärlek. Alltså, åå, vad jag älskar det - Hästar är livet!!

Stelfrusen att jag skakar, men fylld till toppen med inspiration, har jag nu landat hemma i lägenheten efter en heldag i stallet, flera timmar på läktaren och iaktagelse utav träningarna för Anorld Assarsson samt fotografering ihop med Tina. 

 

Alltså, idag när jag satt där på läktaren, lyssnade, iaktog och analyserade saknade jag plötsligt hopptiden så otroligt mycket. All power, den sprudlande känslan och otroliga atmosfären. Även om hjärtat idag bultar för dressyren, är jag så glad och framför allt stolt över mig själv över att vara modig nog och utmana min rädsla och dessutom bestämt mig för att innan studenten övervunnit osäkerheten i hoppningen. För mig, är det ett stort mål, men fullt möjligt. Det är underbart att kunna vända sin rädslor till inspirationskällor och numera ha målsättningar att jobba för. Och efter ikväll är jag ännu mer taggad!  

 

Som elev på sidan av gillade jag verkligen Anorld sätt att träna sina elever. Han lade fram svårigheterna på ett så enkelt sätt som att rulla på tre hinder, högst 50-60  stående i följd på en rak linje och där verkligen fokusera på mer än att bara "överleva" övningen utan också rida den, från första till sista steget. Det visade så tydligt prov på hur mycket dressyrarbetet betyder och speglar sig sedan i hoppningen, det går inte att ta miste på att en bra grund att bygga vidare på är en avgörande del i varje ryttares hoppkarriär.

 

Med en positiv och peppande attityd med ett öppet sinne om att allt är möjligt tipsade han och lotsade många ekipage till fina prestationer. Nu har även jag flera tips att ta med mig inför veckan att jobba vidare på ihop med Remmie och skolhästarna.

 

Imorgon väntar ännu en härlig dag, ihop med de fyrbenta. Under förmiddagen är det dags igen att inta läktarplats och fortsätta suga åt sig tips och råd. Senare ska Remmie tas om hand och få min fulla uppmärksamhet och kärlek. Alltså, åå, vad jag älskar det - Hästar är livet!!